Idag har jag en "ledig" dag, vilket betyder att samvetet säger att man ska plugga. Det är det dåliga med lediga dagar, man har inte varit i skolan och kan då inte tänka att man "i alla fall har varit i skolan och gjort något", utan man måste verkligen göra något. Aktivt, själv, bestämma sig för att plugga.

Jag bloggar.

Jag är med i Adidas Tribe 21 km inför Göteborgsvarvet (som är om mindre än en månad nu!) och där kan man vinna lite extra peppande grejer när man springer där den 18 maj. Detta vinner man om ni hejar på mig, så heja på! http://adidastribes.com/participant/amina-paracha/

Nog med reklam. Jag ska gå och vika tvätt tror jag bestämt. Om jag viker tvätt och tränar mitt sedvanliga älskade intensivpass ikväll, då har jag ju gjort något av dagen.
Herregud, jag är sämst på att blogga. Nu till saker ni kanske inte vet:
 
Jag sitter här hemma i soffan och njuter av att det är torsdag. Det betyder att det är fredag imorgon (GODIS). Martin ringde just och sa att han var på väg hem (eller till träningen egentligen) och har alltså gjort sin näst sista dag på praktiken - tänk så fort det går! Om en och en halv månad är han ju färdig sjukgymnast. Då är det bara jag i vår lilla familj som fortfarande pluggar för att bli nånting (förhoppningsvis läkare). 
 
Jag brukar vara en mästare på att snappa upp olika uttryck som folk använder ofta. Alltså inte generella uttryck utan speciellt för olika personer. För Martin är det just nu "på det sättet". Jag har aldrig märkt att jag själv har något favorituttryck men nu på senaste tiden har det varit ett ord som tagits i min mun väldigt frekvent, har t.o.m. hunnit skriva det i detta blogginlägg (varför jag ens kom på att jag skulle skriva om det). Det är "förhoppningsvis". Till mitt försvar är det mycket som varit förhoppningsvis, så jag tror det är därför. Jag har minskat användandet av det sedan mitt sommarjobb blev klart. Innan dess var det "förhoppningsvis sommarjobb" och "förhoppningsvis tapetsera om lägenheten i sommar" och "förhoppningsvis kan Martin få jobb efter utbildningen" och... ni fattar.
 
Men sommarjobb iaf! Det ska bli väldigt spännande nu när jag vet att det är klart med anställning. För första gången ska jag jobba på sjukhus! Det blir på en avdelning på Karolinska i Solna. Jag hoppas inte vi ses där för då är ni nog sjuka! :)
 
Vad mer? Tja... Jag ser folk jag känner på stan hela tiden. (Eh, ok?). Jag har t.ex. sett min gamla fransklärare från 7an-9an, alla mina nära vänner från gymnasiet och en del andra kompisar eller bara bekanta. De går omkring här på Göteborgs gator. Alltså, de gör inte det på riktigt, men jag ser folk som liknar dem. Jag tror det beror på att jag saknar dem och Stockholm. Det är min analys av mig själv.
 
På tal om Stockholm (<3). Imorse hörde jag i ca 10 min på två äldre kvinnor som satt och pratade om hur "stockholmaren" var. Det är liksom roligt och tragiskt och irriterande på samma gång. Uppenbarligen hade just de två något slags komplex, för "stockholmaren" var både si och så. Stelt och allvarligt och blablabla, det var ju typiskt för "stockholmaren". Och vi "göteborgare", vi är så himla bra på det här med att ge s.k. "one-liners" (något den ena kvinnan hade hört av sin vuxna son att det var något man sa) - då man kan svara fyndigt på en fråga. Kvinnan berättar för sin väninna:
 
Jag träffade en tjej som sa att hon inte förstod sig på oss göteborgare. "Jaha?" sa jag då. Och då berättade hon att när hon hade suttit på spårvagnen hade hon glömt ta på sig sin klocka varpå hon frågar mannen bredvid "har du en klocka?" och han svarar "ja, det måste man ha!"

Jag, som stel och allvarlig stockholmare, blir lite frustrerad. Men sen är jag ju också en sån som blir frustrerad av att folk inte lär sig att det går snabbare för alla om man bara låter folk gå av först innan man kliver på spårvagn/buss och att man står till höger i rulltrappor för att låta folk gå om till vänster. Jag är väl en stel och allvarlig och vad-det-nu-var stockholmare, men då är jag gärna det.