Jag kom på den briljanta idén om att cykla till praktiken på Mölndals sjukhus igår. Det tog en halvtimme. Och en halvtimme hem. Lagom fart. Lite svettigt men inte maxsvett. 

Jag trodde att cykling var skonsamt för kroppen. Tänkte på hur jag stärkte upp mina knän som är lite knasiga (tillverkningsfel från mammas sida). Kände att det var ett bra komplement till (den nästan obefintliga) vardagsmotionen.

Men! Min kropp, som varit mig trogen hela Friskisutbildningen igenom (förutom en liten lätt kramp i quadratus lomborum och träningsvärk i ben och rumpa), väljer nu att strejka och mesa sig. Klagar över cyklingen. Hur tänker den?

Så nu sitter jag här med en vänster iliopsoas (höftböjare) som är totalt åt tjottahejti och vet inte hur jag ska hinna läka ihop till Göteborgsvarvet. 

Varför skulle jag helt plötsligt få för mig att vara duktig och cykla? Dummadumma cykel!

Förövrigt var Friskisutbildningen jätterolig. Jag har skrattat sådär riktigt mycket ni vet. Som man kanske inte gör i vardagen. Skrattat så att man får ont i kinderna och magen och klämmer fram en eller två tårar mitt i allt för att det är så roligt. Skönt. Men det har också varit väldigt intensivt. Tänk er 20 personer som alla är väldigt framåt och på. Så att vara hemma med Martin i lägenheten igen känns otroligt skönt det med. 

Nu ska jag köra "rehab". Hoppas bara det här går över på några dagar. Borde göra det tycker jag. 

Kommentera

Publiceras ej