Hej!
Jag har lovat Lovisa och Amanda (som jag Skypeat med igår!) att jag ska försöka vara mer aktiv på bloggen, och också lägga ut mer bilder. Det kräver ju att jag först tar fler bilder, något jag är sjukt dålig på - lever för mycket in the moment för att ta upp kameran, men jag ska försöka!
 
Sitter nu på föreläsning i socialmedicin varför jag har lite tid över att redovisa de första dagarna i Pakistan (hehehe):
 
20 december 2014

Landvetter, Istanbul (väntan!). Det är ungefär så man kan sammanfatta dagen. Höjdpunkten på dagen var när vi satt och pluggade vid en gate där det var relativt lugnt i väntan på att vårt 5h30min försenade plan skulle avgå och en mycket trevlig man bjöd alla på jättegoda mandariner. Skulle aldrig hänt i Sverige.
 
21 december 2014

Vi kom fram till Pakistan och möttes av pappa på flygplatsen. Det var påtagligt vilket land vi hade kommit till när vår chaufför skulle köra ut från flygplatsparkeringen men det står en bagagevagn mitt i vägen. Han försökte ivrigt tuta så att den skulle flytta på sig men vagnen ville inte röra sig ur fläcken.
 
Hemma i huset var mamma, mina två fastrar, den ena fasterns man och mina tre kusiner. Alla mycket glada att få träffa oss. Vi gjorde inget speciellt under den dagen faktiskt.
 

 
 
22 december 2014

Vaknade sisådär vid 10-tiden (tidigt för att vara i Pakistan, man sover som en stock, det är något med luften...). Väntade tills 11 när alla andra började röra på sig och åt sedvanlig frukost: stekt ägg, kikärtsgryta och bröd.
 
Vi hade hyrt en bil med chaufför (sånt man kan göra i Pakistan för en billig peng) och vi åkte till det viktigaste först: farfar och farmor. Känns alltid lite konstigt att gå till farfars grav. Jag har aldrig träffat honom men tycker ändå väldigt mycket om honom. Beror antagligen på pappas berättelser om farfar som alltid är så fina.
 
 
Efter några små tårar som rullat nedför kinden så åkte vi vidare till en park. Från kaos utanför blev det tyst och lugnt bara några steg in i parken, omgiven av en mur. Förstår varför man ville gå dit som boende i Pakistan. Dock fick vi här erfara den första av många gånger man blir särbehandlad för att man råkar vara en "foreigner"; 0 rupee för pakistanare att gå in i parken, 500 rupee för utlänningar. 
 
 
 
Inne i parken stannade all aktivitet upp när vi kom gående. De flesta har nog inte sett en ljus människa IRL, så jag, mamma och Martin skapade mindre uppståndelse vartän vi gick (kommer mer målande beskrivning av detta längre fram...).
 
Bufflar
 
Efter parken blev det en sväng till Lahore fort, ett fort helt enkelt. Står i utkanten av stadskärnan.
 
Här fick vi åter igen betala liiiiiite mer än alla andra vanliga dödliga... Men vad gör det? Det kostade typ 30-40kr.
 
På de här trapporna berättade pappa att elefanterna gick förr i världen. Det är därför trappstegen är så brett byggda. Man kan tänka sig hur elefanterna gick här. Stackars djur!
 
Där borta skymtar Bashahimoskén och till höger ett sikhtempel. Fint att de kan ligga så nära varandra.
 
Det fanns många katter i Lahore. Fick inte klappa någon :(
 
Katt på jakt. Så fin päls!
 
 
 
Utblick från Lahore fort bort från staden. 
 
 
Närmare katten med den fina pälsen, eller en annan likadan... Många hade sådan här päls, vilket måste vara en korsning. Det är ju en prickig, randig, röd/vitfläckig... Ja, jag vet inte. Fin var den i alla fall, tyckte jag. 
 
 
Där framme är en spegelsal. 
 
Salen stod inte i sin forna glans men många speglar var ändå kvar. 
 
Här ville jag tydligen synas.
 
Det här tornet kallas Minar-e-Pakistan. Här grundades landet Pakistan. 
 
 
Några få steg bort ligger också den stora moskén, Badshahimoskén (som ses på bilden ovan med vy från Lahore fort och bilderna nedan lite närmare).
 
På dessa trappor upp till moskén så blev vi stoppade av en familj som ville ta ett kort med oss. Ja, som ni förstår så skulle man i princip kunna tjäna pengar på att ställa sig och ta betalt för foton med oss vitingar. Det var en känsla jag kände igen sedan senaste gången jag var i Pakistan (2004).
 
Här på den här stora innergården framför moskén berättade pappa att det vid Eidbönen är så fullt att alla inte ens får plats, och då står man axel mot axel med sina bönegrannar och ber gemensamt. Det är ganska fint tycker jag.
 
 
 
När vi hunnit med allt detta åkte vi till en restaurang och åt. Enda gången vi åt ute faktiskt - maten är alltid bäst hemma! 
 
Som ni ser är allt väldigt flottigt, så trots att det inte blev någon julmat så fanns det annat som kunde bygga på magen...

1 kommentarer

Lovisa

02 Feb 2015 11:48

Härligt! Keep it up :)

Svar: jag ska göra mitt bästa <3
Amina Paracha

Kommentera

Publiceras ej